Här går man och städar, tvättar och skurar. Till sist stryker man väl med...

 

 

Vi har en städerska som kommer hit och städar var 14:e dag. En så kallad Rut.

Kanontrevlig, social tjej som alltid är pigg och glad.

Man kan givetvis tycka att man borde kunna städa själv, men dels så jobbar både jag och Ellen en hel jäkla massa (eller framförallt jag...) och dels så är jag generellt en jävla slarver på det planet. Har alltid varit så och jag har insett att så kommer det alltid vara. Jag tror att det beror på att min hjärna är så full med skit, fantasi  och skumma tankar att mina ögon helt enkelt sållar bort skräpet som finns utanför skallens håligheter. Eller också så är jag bara fel uppfostrad eller så är jag bara slö. Städning är hur som helst liksom inte min grej.

När Rut kommer och jag råkar vara hemma, så tjötar vi en liten stund innan jag alltid smiter ned i källaren (hon städar bara på övervåningen). Varför gör jag det egentligen? Det är ju inte så att jag inte får plats på övervåningen när hon är här?

 

Är det för att jag någonstans innerst inne tycker att “this is not right” eller är det så att jag har ont av att se andra gå och plocka efter mig? Eller kanske det är så enkelt att jag tycker dammsugaren låter för mycket?

Vad vet jag. Gör det mig till en dålig människa?

Lite tur i oturen att Ellen är på afterwork ikväll. Annars hade jag nog fått onda ögat – “-Jag plockar ju alltid efter dig och Alex...och då kan du ju titta på” Jo, det är nog sant... men man är som man är som man är, som jag brukar säga.

Nähä. Nu ska jag fortsätta knacka in produktionsbokningar i vårt nya fina datorsystem. Vid köksbordet i vårt fina välstädade hem.

Hemligheten med att umgås med damm är nog ändå att inte störa det för mycket.