Jag är Jägare - Mikael Jägare

Ahhh - Nu fick jag frågan igen!

Jag överdriver inte när jag säger att jag får samma fråga minst ett par gånger i veckan.
Fast i lite olika former.

"-Du det där namnet, Jägare - Vad hette du innan du tog det?"
"-Jägare, är det firmanamnet?"
"-Hur kom du på ditt "artistnamn"?"
"-Varför tog du det namnet? Bara för att du jobbar med det eller?"

Reder ut begreppen en gång för alla. Jag har alltid hetat Jägare.
Det är min mors efternamn.

Att jag sedan råkade snubbla in på Dianas Stigar är en ren slump.

Namnet härstammar från Norrbotten, Nederkalix, Mansheden och det var min morfars far, Johan, som först fick namnet som knektnamn.

Nils Johan Nilsson Jägare var född den 15.12 1869 son till bonden Nils Olof Johansson i Gammelgården och anställdes som soldat den 3/11 1891. Avlade år 1894 korpralexamen med betyget "Med beröm godkänt". Deltog i fälttjänstövningarna i Dalarna 1897.
Utnämndes till korpral den 23/5 1905 och till distinktionskorpral den 12/4 1907.
Erhöll svärdsmedalj år 1917. Tjänstegjorde i sina yngre dar flera gånger som instruktör på
beväringsrekrytskolor och på 1920 och 1930-talet som snickare hos kasernofficeren. Död den 25/11 år 1932.

Min anfader Johan Jägare var gift två gånger, först med Maria Fredrika Eriksson som han fick tre barn med (Rudolf, Helga och Hildur). När Maria avled 1873 gifte han om sig med min anmoder Brita, som först arbetade som hushållerska och tog hand om barnen.

De fick sedan åtta barn: Edvin, Fredrik, Oskar, Axel 1 (som dog när han var 10 år), Naima, Elis, Herbert (min morfar) och Axel 2.

Min ståtlige morfar Herbert till vänster. Vila i frid.

Så då var detta redovisat och klart :-)

Ha en trevlig kväll.

Detta blir ett långt blogginlägg om varg, hat och otäcka upplevelser - Tycker ändå du ska läsa om du har tid.

Läser om åtal som väcks mot människor som anklagas för att kört ikapp, kört över och avlivat både varg och järv med skoter.

Om det nu är så att snubbarna som åtalas för att har kört ihjäl djuren är skyldiga - Då hoppas jag att de döms till maxstraff. Det har man gjort sig förtjänt av.

Jag hoppas ju givetvis att man inte gjort det man anklagas för. Inte bara för deras egen skull, utanför hela jägarkårens skull. Det vore förödande om det nu skulle visa sig att man faktiskt begått detta övergrepp.

I allmänhetens ögon framstår då, inte bara dessa personer, utan hela jägarkåren som rent slödder - White Trash!. Ni vet med truckerkeps, utanför en trailer, sitt shotgun hängande på ryggen, tuggtobak i käften och Greatest Banjohits II spelandes i bakgrunden samtidigt som man hatar alla andra människor som inte tycker som dem. Inte en så bra liknelse kanske... men ni fattar säkert vad jag menar.

Ska vi ha någon som helst framgång i rovdjurspolitiken, så måste vi bort med alla typer av sådant beteende. Det som eventuellt har inträffat är värsta typen av djurplågeri som inte får förekomma.
Tro mig - Jag har sett det på nära håll. Det är inte alls en trevlig upplevelse.

Vill ni se? Okej...

Känner dock att jag behöver ge en förklaring innan. En del av er har läst det innan, men jag tror inte ni sett klippet? Klippet nedan är filmat i Ryssland för många år sedan.

Vi skulle dokumentera hur "äkta rysk vargjakt" går till. Mest för att kanske lära oss ett och annat. Vargjakt är ju inget man direkt har med i jägarexamen (än så länge) och denna del av vårt jaktliga kulturarv är av naturliga skäl i mångt och mycket bortglömt.

Nåväl. Vi tolkade på skidor efter skoter ut på pass. Satt i sex timmar i skogen och våra guider skulle åka och spåra. Planen var att man skulle spåra vargarna och sedan skulle man sätta lapptyg runt ett område där vi sedan skulle bedriva jakten. Så lång allting gott. (Vet du inte vad lapptyg är så googla)

Efter sex timmars väntande hördes två skott. Två glada ryssar kom sedan till platsen med en varg släpandes i pulka. Ett skott i baken och ett i huvudet.
Vi blev naturligtvis frågande och undrade varför de skjutit och inte följt ursprungsplanen att spåra och sedan eventuellt lappa. Svaret blev "-Den attackerade skotern - Självförsvar!"... jo, jo..

Dag två upprepades i princip samma sak. Lååång väntan. Pang, pang - Ut ur skogen kommer två brett flinande ryssar... med ännu en varg, skjuten på samma sätt. Nu började vi förstå vad som egentligen drev våra skoterburna ryska jaktkamrater - Hat.

Man kunde helt enkelt inte låta bli att skjuta när man väl fick syn på gråben. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring. Men nu blev dock jaktchefen för området skitsur. Ingen jakt för svenskarna = Inga pengar för jaktarrangören.

Dag tre. De numera utskällda ryssarna beger sig ut på skoter för att spåra. Efter några timmars väntan blir det ett jäkla liv i jaktradion. In i en bil och vi blir körda till en liten by.

Vad får vi se? Suck - ännu en varg ligger död mitt på centrala bygatan.

Men vänta... den är ju inte död... Den LEVER!.

Det man gjort är att man har spårat upp vargen. Man har sedan kört över den med skotern, inte en, utan två gånger, innan man lyckats klämma fast den mot en snödriva.
Man har stoppat in en pinne i munnen, bundit ihop käkarna, bundit fram och baktassar och sedan släpat ut den efter skotern till närmsta by.

Här någonstans tycker man ju ändå att någon av byborna borde reagera mot detta fasansfulla plågeri? Eller? Till vår förvåning är det precis tvärtom. Byborna går förbi och svär och spottar - På vargen - "Jägarna" är hjältar.

Deras förslag är nu att man ska skära loss repen. Man ska släppa ut den på ett fält. Sedan ska vi skjuta och betala. Det blir ett jäkla liv och vi försöker förklara för dem hur vi ser på situationen. Men det går liksom inte fram. "-Det är ju djävulen själv som ligger där - Skjut!".

Vi avböjer givetvis och försöker förbrillt att få dem att avliva den stora vargtiken som ligger framför oss, bunden och hyperventilerar. Deras nästa förslag är att de ska lägga vargtiken i en lada över natten. Dagen efter ska man sedan lappa ett område och släppa in vargen där.Sedan ska vi skjuta.

Detta strider givetvis mot varje etisk och moralisk cell som vi har i kroppen.
Efter över en timma får vi äntligen ryssarna att avliva vargen.
OBS!. Titta inte på detta om du är känslig!.

Varg i Ryssland

Skrev om detta för många år sedan och varnade redan då för exakt det som är på väg att hända nu.
Att man på vissa ställen inte ser vargen som ett djur, utan som ett hot och en fara - Ett "Det".
Och vet ni vad? Det är fullt förståligt!.

Om man konstant blir överkörd och misshandlad av myndigheterna. När ingen lyssnar och man inte får något som helst gehör. När man är tvungen att sluta med sin verksamhet, sin uppfödning eller sitt naturbruk som levt i generationer.

När man inte längre kan utöva sitt intresse, som är en stor del av den människa man är. När man ser sin familjemedlem, hunden, ligga sliten i stycken. Då är det inte längre ett djur man ser som orsak - Utan ett "Det". Och detta skapar hat.

Hat förblindar människor och släpper på spärrar som normalt finns inom oss alla. Precis som hos de ryssar vi mötte vid vårt besök. Det stora problemet med hat är att vissa fullständigt tappar begreppen.
Man slutar tänka och vara konstruktiv.

Ni som är lite "äldre" kanske kommer ihåg TV-serien Lorry?
I den serien fanns en sketch om ungdomar - "-Vi har ju ingen lokal!"
Exakt så är debatten om varg idag. Snedvriden och ett evigt pajkastade från bägge läger.

Vi har ju ingen lokal!

Så fort man i vissa forum försöker få till en nyanserad, konstruktiv debatt om ämnet varg, så dyker det alltid upp någon som det är helt omöjligt att diskutera med. Antingen blir man då kallad vargkramare eller varghatare. Något mittemellan finns liksom inte.

Kunskapen är också skrämmande låg många gånger och vissa bara sitter och låter för låtandes skull.

"-Meh, du rååå - Du kan väl handla naturligt kött i affären som alla andra!!"
"-Meh, man kunde väl har flyttat alla renar, istället för vargen - Förbjud samer!!".

"-Meh, skjut vargjävlarna bara: SGT!."

Vissa av de "professionella" tyckarna kunde dock lika gärna tillhört någon annan grupp eller intresseklubb. Typ nazister, extremvänstern eller vad vet jag, broderiförening?. Det viktiga för vissa är att man får tycka och vara med i debatten.Vad man debatterar om är egentligen av sekundär betydelse. Så länge man får en smula rampljus kastat på sig.

Men trots allt. Att man älskar eller hatar vargen kan man ju ändå någonstans förstå.
Att ryssarna ovan behandlade djuret som man gjorde har ju också sina förklaringar. Man var livrädd för att släppa ut sina barn själva, vargflockar gick in och tog hundar i byarna INNE i hundgårdarna, viltet i skogarna var näst intill helt slut. Vargen blir då självklart en rot till mycket ont.

Något som däremot är helt obegripligt är varför vissa människor känner att de måste hata andra människor som hatar det man nu råkar gilla eller ogilla?

Kan man inte bara ge fan i att göra det?

Då hade världen varit ett lite trevligare ställe. Speciellt eftersom vi nu ser en trend där det går så långt att man mordhotar andra människor.
På fullt allvar!.

Skärp er homosapiens!

Medan många sitter och snackar om våra jägareförbunds flathet i vargfrågan etc. Därför tänkte jag skriva om en helt annan sak som ofta glöms bort.

Marknadsföring av jakten i folkhemmet.

Har alltid tyckt att våra jaktliga organisationer är oerhört oengagerade när det gäller att försöka nå ut till gemene man i stugorna och visa vad vi jägare egentligen sysslar med i skog och mark. Man borde vara betydligt mer aktiv när det gäller att synas, både i rikspress- och TV i positiva sammanhang.

När syns man idag utanför de egna leden? Kanske när rådjuren äter upp blommor i trädgården? När bönderna har problem med vildsvin? Eller varför inte i en spännande debatt om tjuvjakt på varg i TV, där smarta producenter ser till att få med de värsta avarterna från för- och motsidan – För att göra ”bra TV”.

Jo… dessa heta jaktliga ämnen får säkert framförallt ungdomar att bli intresserade av jakt...eller inte.

Man måste ut och visa att jakten är spännande, rolig och intressant. Exakt så som man gör när man marknadsför andra produkter eller aktiviteter – Det är ingen som helst skillnad – Reklam säljer.

Jag tycker faktiskt att våra förbund har det största ansvaret gällande att marknadsföra jakten i folkhemmet. Det håller inte att sitta och dunka sig för bröstet och framhävda sig själv internt och tro att man ska öka tillväxten per automatik.

Jag tvivlar dock på att man vid något enda tillfälle ens försökt att komma in till våra stora svenska TV kanaler för att diskutera frågan?

Vi är säkerligen nära en miljon människor som på nära håll berörs av jakten. Jakten omsätter drygt 3 miljarder kronor varje år. Är inte det underlag nog för att få ett program i TV?

Minst 300 000 av dessa människor är aktiva jägare, vilket gör jakt till en av våra absolut största folkrörelser. Antal sporter som engagerar fler aktiva är sannolikt räknade på en hand. Ändå får sport extremt mycket tid i tv-tablåerna.

Sticker kanske ut hakan nu, men jag anser att våra jägarförbund de sista 10-15 åren, helt lagt ansvaret gällande marknadsföringen av jakten på oss som är externa producenter av tv, dvd och jakttidningar.

Och det tycker jag är rätt galet – Varför ska man lägga detta ansvar på andra?

Vore intressant att få reda på hur stor den externa marknadsföringsbudgeten inom våra två stora jägarorganisationer är. Men det kanske går att ta reda på? Och om det går, så vore det minst lika intressant att få veta hur man använder slantarna.

För inte har jag direkt sett TV-spottar, annonser i dagspress eller reklamtavlor på stadens torg, som ska locka människor att intressera sig för jakt.

”-Jo, men vi har ökat – När det gäller kvinnliga jägare.” Visst, det är säkert så och det är väl toppen. Men jag är ganska övertygad om att det är viktigare att ungdomar rekryteras – Oavsett kön.

Jag tror att man någonstans kanske missuppfattat? När vi i decennier har tjötat om att jägarkåren håller på att förgubbas… så menade vi kanske inte enbart att vi behövde mer kvinnor inom jakten, även om det är både trevligt och nödvändigt.

Men det vi menade var nog snarare att vi skulle göra något för att få in yngre människor – Oavsett kön.

Jägarkåren splittras mer och mer för varje dag som går. Framförallt Jägareförbundet håller nog också på att tappa medlemmar – Och det är inte bra. Vi behöver en stark organisation som för vår talan.

Idag verkar det dock som om vårt största förbund är minst lika splittrat som jägarkåren i övrigt – Enbart på grund av vargens återinförande egentligen.

Nu verkar det mesta handla om att låta så mycket som möjligt, framhäva sin egen personliga förträfflighet samt bevaka sitt eget revir och position. Kanske inför en framtida politisk karriär - Vad vet jag.

Men samtidigt glöms allt det som positivt med jakten bort, man tappar generationer av jägare och därmed kan vi väl inom några år också glömma allt vad jakt heter?

Oavsett om vi har varg eller inte.

Fast det är klart. Allt är inte gråmulet. Om 20 år kommer vi iallafall ha mixat upp gubbträsket med lite tanter också. Och det är väl bra?

 

Äckelgoda lukter

Helt jäkla skumt vad vissa dofter kan få en att minnas.

Gick in i affären i Tjällmo för att handla snus när jag var och jagade räv med Ekberg igår.

I butiker på mindre orter så uppstår på något skumt sätt en speciell doft som nästan inte går att förklara. Den finns aldrig i stora butiker av någon konstig anledning. Det är typ en blandning av smågodis, sköljmedel och sopor. Det luktar helt enkelt “äckelgott” och den finns inte heller i hela butiken, utan oftast precis en bit innanför entrén. Lukten fanns också alltid i den lilla affären i Marieberg där jag bodde när jag var liten.

Man känner sig förresten jävligt gammal när man tänker tillbaka på att man på den tiden. Man fick en helt överfull påse smågodis för fem spänn. På den tiden fick man ju heller inte plocka själv

(vi pratar alltså typ 1979-80), utan man fick stå och peka på läckerheterna och sedan plockade kassörskan i det man ville ha.

Självplockning av smågodis tilläts faktiskt inte av Hälsovårdsnämnden förrän 1985.

Då var vi svenskar mogna för detta steg.

Men å andra sidan så har inte detta bara fört gott med sig.

Nu äter vi svenskar mest lösviktsgodis i hela världen. Hela 18 kilo per person och år. Det blir 100 miljoner påsar med en genomsnittlig vikt på 350 gram per år. 350 gram lösviktsgodis motsvarar hela dagsbehovet energi för ett barn. Problemet är att godis inte innehåller varken vitaminer eller mineraler. Givetvis får det följder på hälsan på sikt.

Men nu var det ju dofter vi skulle tala om.

 

En annan doft som jag sprang rätt in för ett par veckor sedan är “påsk-lukten”

Klev ur garaget efter att ha stått och packat lite jaktfilmer för transport och fick en sådan där megaförnimmelse som tog mig ända tillbaks till barndomen. Säkert en typisk grabbgrej, men ändå...

Kommer ni ihåg lukten som fanns i luften när man var liten och det närmade sig påsk? Ja, just den. Blandningen av hög luft, en järnaktig ton uppblandat med en underbar doft av kinapuffar, ryssar och häxpipor - Exakt så luktade det utanför garaget denna dag. Lukter som denna görs knappt inte nu förtiden och man blir glad av den.

 

 

Kör en tredje doft också, som man inte heller springer på så ofta. Skolkorridorslukten.

Har ett oerhört starkt minne som så här i efterhand kan verka rätt sjukt.

När jag gick i tredje klass på Brickebacken Skolan utanför Örebro så hade vi en dag träslöjd i skolan. Vet inte vad vi skulle bygga, men det var väl typ en skärbräda, hylla eller smörkniv eller något annat helt oanvändbart.

Vi fick använda hammare och stämjärn. Jag hade med hammarens hjälp naglat fast stämjärnet i en brädbit. Skulle bara försöka få bort “den där sisa lilla flisan” sedan skulle grejen vara perfekt.

Satte vänsterhanden framför stämjärnet för att hålla i brädbiten och sopade till med hammaren...

Stämjärnet släppte givetvis och letade sig rätt in i det köttiga partiet mellan tummen och pekfingret. Blodet SPRUTADE och det blev givetvis fullt pådrag och snabb marsch till sjuksyster för att sy.

Men den doften som mötte mig utanför trädslöjdssalen i korridoren, minns jag än idag. Den var säkert där jämt och jag vet inte varför jag minns den så tydligt från just det tillfället.

Doften av en nystädad skolkorridor, skurad med det där speciella rengöringsmedlet, ingen aning om vilket, men det luktar hur som helst inte så längre, uppblandat med lukten av träslöjdssal.

Det var en rätt najs lukt, även om man hade hela handen i ett blodigt knyte.

Än i dag får förresten blotta tanken på hantverk och snickerier mig att få ångest.

Och det är ju samtidigt lite skumt att jag inte kommer ihåg vad det var jag försökte mig på att bygga, men jag minns exakt hur det luktade utanför salen.

Jag vet – Jag är säkert lite skum. Men vissa lukter minns man mer än andra.

Det var bara det jag ville säga...

Ps.

Har snott några bilder till detta inlägg. Men inte hittat copy på dem. Är det din bild och vill att jag plockar bort dem, så tveka inte att kontakta mig.

 Skogens bästa frukter

2011 var ett sanslöst svampår. Skogen var knôkfull med svamp.

Det gäller att passa på att fylla frysen.

Kantareller, trumpetsvamp och trattkantareller håller jag som de bästa.

Alex och jag plockar mängder av svamp varje år.

Det gäller att passa på när man springer på skogens guld på jakterna.

Om man ville så fanns det i princip obegränsad tillgång på en av de bästa råvarorna som finns.

Och det finns ju sanslöst mycket gott man kan göra.

Nystekta kantareller på knäckemacka med Bregott Havssalt...mmm

Omelett med en gräddig svampstuvning är mat för gudarna.

Med det bästa är nog trots allt svampsoppa - Guld i strupen!

Här kan ni kika på hur jag gör min. Även om den blir lite olika varje gång:

Svampsoppa

Svampsäsongen var inte bara god. Den var lång också här nere.

Denna bild är tagen den 8/1...

Ser fram mot ett nytt fint svampår 2012 - För nu börjar det ta slut i frysen.

Man plockar helt enkelt aldrig tillräckligt trots allt.

Längtan till havet

Så här i jaktsäsongens elfte timma sitter jag och funderar över vad som komma skall.

Och kanske blir det åter en tripp för havsfiske i nordligaste norge. Till midnattsolens land.

Har varit där ett par gånger dels på Söröya och på Havöysund som ligger nästan så långt upp man kan komma i vårt fina grannland och detta är verkligen naturupplevelse av yppersta klass.

Bilden ovan är tagen typ 23.00... Svårt att sova första dagarna, men man vänjer sig vid midnattsol.

Naturen är enormt vacker och även om resan är lång, så är det helt klart värt det. Och jag kan säga att det gör inte direkt ont att vakna, gå ut med en kopp kaffe och mötas av denna vy.

Varit där för att spela in filmer för Jimmy som driver Nordic Sea Angling och även haft förmånen att få prova på fisket själv. Och det är verkligen en förmån. Kan säga att det är lätt att bli biten av detta enorma fiske. Mängder av arter och storlekar man knappt tror är möjliga som gammal landkrabba. På bilden nedan en dansk som fick upp en kveite/hälleflundra på exakt 100 kilo när vi besökte Söröya.

 

För att inte tala om maten. Man får ta med sig runt 20 kilo filé hem på flyget. En låda blandat med finaste hälleflundra, torsk, havskatt, spätta, kungsfisk och den underbara lubben. (Den sistnämnda var ett skämt - det vet ni som fått en på kroken). Fisken man får med sig hem brukar räcka fram till hösten när frysen fylls på med kött igen - Och vilken fisk sedan. Rensad pinfärsk och sedan fryst.

På bilden nedan - En glad Per-Anders med sitt livs torsk. Tror han hade personbästa på typ 3,8 kilo när vi åkte. Han lämnade Söröya med ett nytt PB på 23,8... Då var det kramkalas i båten...

Havskatter är fula, svinarga, jobbiga att filéa - Men ack så goda att äta.

Eftersom jag mest fiskat hemma i sjön eller i ån med ungarna, så har jag aldrig sett mig som fiskare, knappt intresserad faktiskt, även om det är trevlig. Men här pratar vi fiske av en helt annan karaktär. När det väl hugger, spöt böjer sig och det knarrar våldsamt i rullen - Vilken känsla...

Min svåger Örjan...(det är han till vänster... :-))

Havet här upp kryllar av fisk. Men man plockar givetvis inte upp all fisk man får, utan alla är noga med att sätta ut fisken man inte tänker äta eller har bruk för. Men visst blir man bortskämd när man väl är där - Minns speciellt en gratäng, gjord på enbart torskkinder, kryddor och grädde... 

Nedan min första och enda kveite - hittills... som barn på nytt...

 

Min kamrat Anders Levén lärde mig ett recept som ungarna och vi vuxna älskar. Torsk a la Grek. Lägg i torskfilé, rödlök, oliver, feta, tomat, dill, smör, salt och peppar i ett foliepaket (gärna dubbelt). Smacka på direkt på grillen och si så där 13 minuter senare är det bara att öppna paketet, känna dofterna och vräka i sig. Supergott! Mer sommar är så blir det knappt.

Det är lite som med jakten att åka på en riktigt bra fiskeresa till nordnorge. Det är spänning, dramatik, gott sällskap, otrolig mat och mängder av fina naturupplevelser. Testa om du har möjlighet.

 

Lovar att du inte ångrar dig. 

Miljöbovar och vargvänner

Vi är dessvärre till 99% alla lika goda kålsupare. Vi kör alla bilar eller motorcyklar, köper batterier, röker och snusar, kollar på tv, facebookar, använder el, äter ”fabriksproducerat” kött och handlar skitmat för att det är billigt. Kort sagt - De flesta av oss bidrar på ett eller annat sätt till förfallet. Det enda man kan göra är väl att försöka bidra till att ha sönder moderjord i så liten skala som möjligt. Jag vill att mina barnbarnsbarn också ska kunna jaga, fiska och plocka svamp.

Vi homosapiens är mästarnas mästare på att långsamt men säkert förstöra vår egen livsmiljö.

Vi saknar förmågan att sluta utvecklas. Vi kommer fortsätta komma på coolare, bättre och mer energikrävande prylar och skövla våra naturresurser ända till den dagen då vi förbrukat jorden och det är helt kört.

Möjligtvis skulle en rejäl världsomfattande pandemi kunna hejda förfallet en stund. Men sedan skulle vi hämta andan, repa oss och fortsätta mot den framtid vi så väl förtjänar. I en perfekt värld lever djur och människor i vacker symbios med varandra, i slowmotion springer vi obeväpnade och nakna fram över vackra ängar och andas ren luft...

Man kan diskutera ämnet miljö hur länge som helst. Utan att egentligen komma fram till en lösning på de problem vi vet att vi kommer få i framtiden. Att datorerna vi just nu sitter också skriver på är en minst lika stor miljöbov som flygplanen. Sett till hela världen står bildskärmarna ensamma för 53 miljoner ton koldioxid, det vill säga en energiförbrukning motsvarande hela Sveriges elkonsumtion. Att jordartmetallerna som bryts i Kina och som sedan används i din och min dator och i våra bildskärmar också är ett stort miljöproblem är också lätt att inte tänka på. Som sagt vi är alla mer eller mindre delaktiga. Det borde givetvis inte vara så...

Naturen skulle ju inte direkt gå sönder om vi stoppade utvecklingen och tog bort föroreningar, jakt, bilar, datorer m.m., problemet är att regleringen skulle ske på bekostnad av människans möjlighet att manifestera sin inbillade överlägsenhet. Cash is king!

Naturromantiker, (som jag väljer att kalla vissa människor i brist på en bättre benämning - Ni vet vilka ni är och vilka jag menar.), hävdar ju ofta i debatten gällande jakt, att om man helt tog bort människans påverkan gällande skog, natur och vilt, så skulle naturen reglera sig själv. En vaneföreställning som dock inte fungerar i praktiken år 2012. Konsekvenserna för skogsbruk, lantbruk, trafik etc. skulle bli enorma.

Viltförvaltning genom jakt är i dagens samhälle en nödvändighet för att viltet inte ska utgöra risker eller orsaka orimliga skador på skog, trafik och för lantbruk.

”-Ni jägare försöker alltid sätta er över naturens ordning. Moder Natur sköter naturen bäst! Ni vill bara döda oskyldiga djur.” Nja… är det verkligen så? Som jag ser det, så är vi jägare Moder Naturs bästa hjälpredor. Själva dödandet, som ofta "Naturromantikern" hakar upp sig på, är en ytterst liten del av själva jakten.

Men visst, jakt är adrenalinkickar, spänning, tradition, gemenskap med vänner och hundar. Allt i en salig blandning. Men samtidigt är det till stor del naturvård. Att få se att ens egna viltvårdande insatser, med utfodring, utsättning av saltstenar etc., gjort nytta på marken är en vinstlott. Kloka jägare tar inte heller ut mer av en mark än vad marken producerar.

I vissa öron så kanske det låter cyniskt, men det handlar om att ta av överskottet och förvalta kapitalet väl för att få en så stark och livskraftig stam som möjligt. Vi vill ha sunda och välmående djur i våra marker. Köttet är givetvis också välkommet. Att vi skulle springa runt och panga på allt som rör sig, som faktiskt många tror, är en mycket skev uppfattning och ingenting är längre från sanningen.

Köttindustrin är ljusår långt mycket värre än den lilla del kött som jägarkåren står för. Att djur lider i långa transporter både före och efter slakt och lever sina korta liv i en "storproduktionsapparat" är många gånger rent horribelt. Om du någon gång varit inne i ett grisslakteri av större mått, så vet du vad jag menar. Att äta kött från vilt är ekologiskt, klimatsmart, magert, fritt från antibiotika och färgämnen. Ändå står viltkött för mindre än 5% av konsumtionen i Sverige.

Jag har också full förståelse för att någon som inte jagar, inte heller förstår jaktens traditioner eller varför man jagar. Hur konstigt det än kan låta så bygger iallafall min egen jakt på grundläggande värderingar med respekt för viltet och naturen. Viltet ska behandlas väl även efter skottet och tas om hand på bästa sätt. Det är en resurs som vi tagit oss friheten att skörda och då ska vi också använda det. Det finns inte någon grupp människor som tar hand om viltet på det sätt som jägarkåren gör. Och i ärlighetens namn, hur många av ”Naturromantikerna” utfodrar djuren på vintern med tonvis med ensilage och spannmål? Jägarkåren fodrar viltet i markerna med mat för runt 265 miljoner kronor varje år.

Intressant också hur många "tyckare" det dyker upp när det så att säga hettar till. Vargens återinförande i Sverige är ett sådant ämne.
Vargfrågan är komplicerad. Men att inte inse att även varg, precis som allt annat vilt måste förvaltas är som att försöka laga en omelett utan att först knäcka äggen. Förvaltningsmetoden är bland annat jakt. När vi jägare skjuter vildsvin eller älgar så är det inga protester. Men det är klart... de ser ju inte lika coola ut…

Och visst månar vi om den jakt vi älskar, och visst är varg en konkurrent, och visst är var man sig själv närmast – Om du driver ett fäbodbruk och den är en viktig del av din försörjning och en varg äter upp dina djur, så älskar du ju inte direkt vargen. Samma sak om vargen får sig ett skrovmål på din bästa jaktkamrat, hunden.

En förutsättning för vargens överlevnad är att lokalbefolkningen, som lever där vargen finns, accepterar detta. Det är kanske är den mest grundläggande förutsättningen för fortlevnad av stammen. Utan denna acceptans så har inte vargen en chans. Lyssnar ingen så kommer man helt enkelt ta lagen i egna händer och ta hand om problemet. Desperata människor tar nämligen nästan alltid till desperata åtgärder. Så funkar vi människor.

Ett fåtal jägare är kanske också positiva till vargen. Men de allra flesta vill inte ha dem på sin egen mark. Vi har en mycket, mycket lång jakttradition av att jaga med hund i Sverige. Med drever, stövare, taxar, jämthund och gråhund m.fl. Denna försvinner om vi får varg i markerna. Det är fakta.

Förr klarade man inte att hålla vargstammen på en rimlig nivå. Det slutade illa för vargen i och med att det var i det närmaste fri jakt på varg och dessutom skottpengar på dem. Det var till och med lagfäst att landsbygdsbefolkningen måste delta i vargjakten. Därför utrotades vargen i Sverige.

Regeringen fastslog för några år sedan att vargstammen inte skulle överstiga 210 individer – Det var ett steg i rätt riktning. En av anledningarna var att en för stor andel varg på begränsade ytor kraftigt försämrade livskvalitén betydligt för de som lever med detta runt stugknuten. Vet att det kanske är svårt att förstå, men har man i generationer drivit fäbodbruk eller jagat och någon plötsligt säger att "Nu kan du inte göra det längre", så är det klart att det blir livat i stugorna.

I grund och botten handlar det inte om att man i sig hatar vargen. Det är nog främmande för de flesta jägare och naturmänniskor att hata ett djur. Det handlar mer om hur våra politiker hanterat frågan.

När det går så långt att eftersöksjägarna som tar hand om bland annat trafikskadat vilt vägrar släppa sina hundar. När man inte längre kan ha tamboskap på fäbodarna och människor är seriöst rädda för att släppa ut sina barn själva - Då är det samhällets förbannade plikt att ta detta på allvar och inte vifta bort det som "larv". Alla bor inte i storstäder!

Den lekstuga som Naturvårdsverket bedriver med dina och mina skattepengar måste sakna motstycke historiskt sätt. Vargflyttar för miljontals kronor, en lek med människors liv i glesbygd där ingen lyssnar, hånet mot jägarkåren som är en av våra största folkrörelser som tillsammans omsätter 3-4 miljarder kronor varje år. Och allt för vad? För att man gett sig den på att återinföra ett av världens vanligaste rovdjur i Sverige och då tar man sig rätten att köra över den lilla människan som inte har en chans mot storebror.

Och om man ska vara helt ärlig: Har vi verkligen den vildmark som krävs för att vi ska kunna ha en fritt växande vargstam som vi har just nu? Vissa har till och med fått för sig att vi ska bli ett Mekka för rovdjursturism. Jo, mycket ska man höra innan öronen trillar av…

2010 sattes ett inte allt för roligt rekord i Sverige - I antal trafikolyckor. 47 475 stycken. Bland annat med runt 36 000 rådjur, 2 500 vildsvin och 7 200 älgar och faktiskt 10 olyckor med varg. 5 personer dog och över 40 skadades allvarligt.

Och då kan man ju fråga sig. Vem söker upp den stora del av de 36.000 rådjuren, 2.500 vildsvinen och 7.200 älgarna som inte blir kvar på olycksplatsen utan som springer skadade därifrån?

Eftersök på vildsvin och älg kräver mycket ofta att man har tillgång till en hund som man kan släppa lös. Var ska vi få dessa hundar från när träning av eftersökshundar är en omöjlighet? Eller ska vi lämna de skadade djuren i skogen åt sitt öde? För vem vet - en varg kanske kommer förbi och får ett lättfångat skrovmål på en älg som legat med brutet ben och lidit några dagar...

Jag vet också att många av de som värnar vargen finns i storstaden. Man läser och bildar sig en uppfattning. MEN - Man ofta lever man inte där vargen finns. Tro det eller ej, men det är en viss skillnad. När man tar upp detta så får man ofta motargumentet ”-Men vadå, vi har väl också rätt att tycka – Ska ni jägare ha ensamrätt till djur och natur?”. Nej, givetvis inte. Alla har självklart rätt att ha en åsikt.

Och sitt gärna och blogga i en etta i Sundbyberg om att du vill ha varg… men du kanske borde prova att besöka skogen någon gång också?

Jag bor inte heller i vargland. I mina hemmaskogar går det möjligtvis en och annan strykare förbi. Men i den takt som vargstammen växer så lär det inte dröja länge. Vi måste ha ett tak på vargstammen annars är jakten inom kort ett minne blott i skog och mark även är nere. Jakten håller på att raderas helt i bland annat Värmland och Dalarna som idag fungerar som vargens barnkammare - Det är en skrämmande utveckling.

Personligen vill jag att min grabb själv ska kunna ha möjligheten att hänga bössan på ryggen, ta med sig en hund och sedan få lyssna på underbar musik i form av rungande drev i skog och mark - Om si så där 10 år. Undrar om han kommer ha den möjligheten?

PS. Såg att bilder från min blogg dök upp på lite andra ställen. Samtliga bilder i denna blogg har jag tagit. Fråga gärna innan ni använder dem. Tack :-) DS.