Äckelgoda lukter

Helt jäkla skumt vad vissa dofter kan få en att minnas.

Gick in i affären i Tjällmo för att handla snus när jag var och jagade räv med Ekberg igår.

I butiker på mindre orter så uppstår på något skumt sätt en speciell doft som nästan inte går att förklara. Den finns aldrig i stora butiker av någon konstig anledning. Det är typ en blandning av smågodis, sköljmedel och sopor. Det luktar helt enkelt “äckelgott” och den finns inte heller i hela butiken, utan oftast precis en bit innanför entrén. Lukten fanns också alltid i den lilla affären i Marieberg där jag bodde när jag var liten.

Man känner sig förresten jävligt gammal när man tänker tillbaka på att man på den tiden. Man fick en helt överfull påse smågodis för fem spänn. På den tiden fick man ju heller inte plocka själv

(vi pratar alltså typ 1979-80), utan man fick stå och peka på läckerheterna och sedan plockade kassörskan i det man ville ha.

Självplockning av smågodis tilläts faktiskt inte av Hälsovårdsnämnden förrän 1985.

Då var vi svenskar mogna för detta steg.

Men å andra sidan så har inte detta bara fört gott med sig.

Nu äter vi svenskar mest lösviktsgodis i hela världen. Hela 18 kilo per person och år. Det blir 100 miljoner påsar med en genomsnittlig vikt på 350 gram per år. 350 gram lösviktsgodis motsvarar hela dagsbehovet energi för ett barn. Problemet är att godis inte innehåller varken vitaminer eller mineraler. Givetvis får det följder på hälsan på sikt.

Men nu var det ju dofter vi skulle tala om.

 

En annan doft som jag sprang rätt in för ett par veckor sedan är “påsk-lukten”

Klev ur garaget efter att ha stått och packat lite jaktfilmer för transport och fick en sådan där megaförnimmelse som tog mig ända tillbaks till barndomen. Säkert en typisk grabbgrej, men ändå...

Kommer ni ihåg lukten som fanns i luften när man var liten och det närmade sig påsk? Ja, just den. Blandningen av hög luft, en järnaktig ton uppblandat med en underbar doft av kinapuffar, ryssar och häxpipor - Exakt så luktade det utanför garaget denna dag. Lukter som denna görs knappt inte nu förtiden och man blir glad av den.

 

 

Kör en tredje doft också, som man inte heller springer på så ofta. Skolkorridorslukten.

Har ett oerhört starkt minne som så här i efterhand kan verka rätt sjukt.

När jag gick i tredje klass på Brickebacken Skolan utanför Örebro så hade vi en dag träslöjd i skolan. Vet inte vad vi skulle bygga, men det var väl typ en skärbräda, hylla eller smörkniv eller något annat helt oanvändbart.

Vi fick använda hammare och stämjärn. Jag hade med hammarens hjälp naglat fast stämjärnet i en brädbit. Skulle bara försöka få bort “den där sisa lilla flisan” sedan skulle grejen vara perfekt.

Satte vänsterhanden framför stämjärnet för att hålla i brädbiten och sopade till med hammaren...

Stämjärnet släppte givetvis och letade sig rätt in i det köttiga partiet mellan tummen och pekfingret. Blodet SPRUTADE och det blev givetvis fullt pådrag och snabb marsch till sjuksyster för att sy.

Men den doften som mötte mig utanför trädslöjdssalen i korridoren, minns jag än idag. Den var säkert där jämt och jag vet inte varför jag minns den så tydligt från just det tillfället.

Doften av en nystädad skolkorridor, skurad med det där speciella rengöringsmedlet, ingen aning om vilket, men det luktar hur som helst inte så längre, uppblandat med lukten av träslöjdssal.

Det var en rätt najs lukt, även om man hade hela handen i ett blodigt knyte.

Än i dag får förresten blotta tanken på hantverk och snickerier mig att få ångest.

Och det är ju samtidigt lite skumt att jag inte kommer ihåg vad det var jag försökte mig på att bygga, men jag minns exakt hur det luktade utanför salen.

Jag vet – Jag är säkert lite skum. Men vissa lukter minns man mer än andra.

Det var bara det jag ville säga...

Ps.

Har snott några bilder till detta inlägg. Men inte hittat copy på dem. Är det din bild och vill att jag plockar bort dem, så tveka inte att kontakta mig.