Det glamourösa livet som jaktfilmare...

Det började egentligen redan två dagar innan jag skulle resa, när jag kände en lite tendens till halsont. Och därifrån gick det bara utför.

Skulle upp till Svenstavikstrakten för att jaga skogsfågel med trädskällare.
Eftersom kollegan Ekberg redan var där på älgjakt så tog jag flyget upp till Östersund.
Vädret såg enligt YR.no helt okej ut, så vi tryckte på "Go" knappen.

Förkyld som en iller efter en natt med dålig sömn begav jag mig med en trött fot på gaspedalen mot Landvetters Flygplats på tisdagens morgon. I och med att det går åt en hel del utrustning vid tv-inspelning så hade jag med mig både en ryggsäck och en väska med kläder, kameror, dator etc.

Jag vet ju av erfarenhet att man bara egentligen får ta med sig ett handbagage in på planet.
Men det handlar ju om ganska ömtåliga grejor och oftast brukar det fungera (om man pratar snällt med SAS personalen) att man får ta med sig fler väskor ombord.

Som det kontrollfreak man är så tänkte jag ändå att det är bäst att jag kollar med SAS infon på Landvetter. En dam i informationen meddelar glatt.
"-Det är inga problem, till och med den 1/10 då reglerna kommer ändras, så får du ta med dig flera väskor och nu går det bara efter vikt - 20 kilo".
"-Toppen", sa jag och gick förkylda steg till incheckningen. Bäst jag frågar här också, tänkte jag. "-Det ska nog går bra att ta med sig väskorna" säger det unga tjejen med ett fint leende.

Väl i säkerhetskontollen tar de givetvis min väska med mickar och kameror och ber mig öppna den. Kan ju förvisso hålla med om att det ser skumt ut i röntgen... Men att jag ska behöva plocka upp allt och dessutom ta bort bottenplattan på väskan är ju lite väl... men ja, ja...jag kunde ju gömt en granat där...

Pust. En kaffe innan boarding. Ställer mig nära "kassan" så jag ska kunna komma snabbt in på planet så jag får plats med bägge väskorna.
Tanten tar mitt boardingpass, synar mig, synar mina väskor och säger:
"-Du kan ju inte ta med dig bägge de där väskorna in på planet!".
"-Jo det kan jag visst - Kollade två gånger med er egen personal innan jag gick upp hit".
"-Var kollade du det?", svarade tanten med sur min.
"-Dels med infodesken och innan säkerhetskontrollen".
Tanten synar mig och väskorna, tar upp ryggsäcken och säger:
"-Men den här väger ju över 8 kilo?".
Jag har ingen aning om vad hon syftar på så jag kläcker ur mig. "Nej, den väger strax över 7 kilo".
Hon synar mig surt igen.
"-Du får vänta till sist".
"-Jaha varför då om jag får fråga?".
"-Vi måste reda ut det här."
"-Reda ut vad? Jag ska till Östersund."

Eftersom jag står nästan först i kön och planet är fullbokat så är nu en del folk lite småirriterade äver att det tar lång tid. Jag går och sidan och ställer mig med mina väskor.
När alla andra boardat tar tanten upp telefonen och säger till sin kollega att kolla min biljett på datorn. Kollegan som verkar snäll säger. "-Jag har extra bag-taggar, de kan väl komma upp och hämta ena väskan och köra den i bagaget?". Den andra kärringen står i telefon och muttrar.

Jag säger "-Men det är ganska ömtäliga grejor i väskan - Jag ser ogärna att de fraktas i lastutrymmet". Bägge tanterna tittar på mig och jag ser inget annat val än att packa upp de mest ömtåliga grejorna och lägga dem i andra väskan. Den "snälla" av dem ropar något ohörbart i en komradio. De börjar inse att alla förmodligen bordat planet utom jag.
Surkarten som nu lägger på luren säger:
"-Dom säger där nere att om inte väskan kan gå som handbagage så ska de inte med alls!"
"-Va" säger jag. Den snälla, som verkar livrädd för sin kollega säger försynt. "-Jag ropade på Lasse, han kommer upp och hämtar...?" Surkarten muttrar något surt och vänder sig bort.

Lasse kommer som ett skott och hämtar väskan och jag kan efter många om och men påbörja resan norrut... Givetvis hamnar jag också bredvid en mycket söt, men stroppig businesstjej, som tittar på mig som om jag inte vore vatten värld.

Mot Arlanda för planbyte.
Väl på Arlanda, med ett hemskt lock för öronen efter landningen, som inte vill ge med sig, lite feber och sprängande huvudvärk (förmodligen på grund av förkylningen) känner jag mig lite förvirrad.
Första tanken är att gå och hämta väskan vid bandet och rädda den från de elaka bagagehanterarna. Står länge och väl vid bandet, men inte f*n kommer väskan.  
Ända till dess den brillianta tanken dyker upp i skallen "-Damn, jag ska ju vidare och väskan är ju bokad som bagage ända till Östersund" Konstaterar efter en snabb titt på klockan att planet till Östersund redan börjat borda....ooopsss.

Bäst jag snabbar mig. Väl i säkerhetskontrollen är jag svinstressad, men nu är ju dessutom den väskan jag har med mig som handbagage, ännu mer fullproppad med teknik och sladdar. Detta faktum tillsammans med att jag har feber och svettas som en gris gör nog att det ser rätt misstänksamt ut...
Jag kunde mycket väl ha varit The Unabomber. Får riva upp ALLT i backar som granskas noga av säkerhetsvakterna. De kommer tillbaka med lådorna och säger "-Tack det var allt". Varpå jag får packa i allt själv igen.

Småspringande tar jag mig mot gaten. Och igen...Eftersom alla redan gått på så är jag givetvis sist och gatepersonalen ropar från långt håll "Mikael Jägare?".
"-Eh -det kan du ge dig på!".
"-Jag har redan checkat in dig - skynda dig in."
Sist in på planet (igen) där alla redan sitter ned. Hittar min plats...som givetvis är bredvid samma söta businesstjej som på förra planet... och jag ser vid det här laget säkert ut mer som en svettig uteliggare än en duglig fotograf - SUCK!

Somnar som en sten strax efter takeoff mot Frösön.
Sover nästan hela vägen till landning där det kommer en kraftig luftgrop.
Jag märker själv att jag snarkar när jag vaknar. Har det hänt er? Skitskumt...
Men jag märker också att jag knappt hör något på grund av ett enormt tryck i öronen.
Och när man inte hör något, så vill man gärna så att säga "låta själv" för att verkligen konstatera själv att man hör så dåligt som man tror att man gör.
Eller hur man nu ska förklara det... Nåväl. Hm....What to do...

Jag vet - Jag frågar tjejen bredvid vad klockan är.
"-Ursäkta, vet du vad klockan är"
"-Sorry I don´t understand"
Och nu märker jag att jag hör svindåligt...men att jag hör mig själv ganska tydligt...
"-Do you know what time is it?"
Hon tittar ned på mitt sätesbord, där min telefon på flightmode med stora digitala siffror med tiden ligger och säger leende.
"-About 10 past twelve"

...oooppsss....och F*N....

Av planet som en febrig döv gasell och mot bagagebandet, där faktiskt min väska kommer oskadd och allt ser ut att ha gått bra - Puh!

Eftersom Ekberg ska hämta mig på flygplatsen, men har jagat på ett ställe som ligger ganska långt bort, så verkar det som jag ska få vänta några timmar innan upphämtning. Inte mig emot, jag är helt slut. Jag tänker "Gött - jag går in i restaurangen, slår igång datorn och får lite gjort samt lite välbehövlig vila."
MEN - det visar sig att restaurangen (som är nästan tom) bara är öppen för AVRESANDE och inte ANKOMMANDE. Vilket är enligt EU-lagstiftning.... Blir hänvisad till en kaffeautomat vid bagagebandet...

Som tur är kommer Ekberg ganska snart och vi åker raskt mot den mysiga stugan.
Ekberg frågar "-Har du med dig sovsäck?". "Nej, varför ska jag ha det - Vi ska väl bo där vi brukar och där finns ju allt?"
"-Nej vi ska till en annan mark och annan stuga och där finns ingenting"
Merde! In till Östersund och köpa sovsäck - Men nu kan ta mig fasiken ingenting mer hända.
Allt är planerat. Vädret ska bli kanon. Det är mycket gott om tjäder och vi ser 5-6 fågel bara på den lilla grusvägen fram till stugan.

Det kommer förare med en mycket bra norrbotten spets...Med de tankarna somnar jag sjuk och trött i min nya sovsäck i den mysiga stugan.

Vaknar med ont i öronen och förkyld. Proppar i mig ett par alvedon och går utanför stugan och möter en underbart vacker morgon. Lite kyligt, soligt och klart. Perfekt! Detta kommer bli kanon.

Föraren med hund anländer. Vi släpper och det blir rungande skall i skogen nästan direkt.
Vi smyger som indianer, men inser efter ett tag att trädet förmodligen är tomt och att hunden skäller blint. Inte alls något ovanligt och vi fortsätter.

Efter ett par timmars tomgående börjar vi misströsta lite. Vi hittar helt enkelt inte fågeln, vilket inte heller är speciellt ovanligt. Men vad värre är så börjar hunden halta lätt och det visar sig att något har hänt.

Efter tre timmars jakt bryter vi, packar ihop och beger oss med bil söder ut.
Givetvis deppiga över magert resultat - Men vi har gjort detta i snart 20 år, så vi vet att det händer och att det kommer hända igen.

Men det känns ju alltid lite extra surt när man haft långa resdagar, flugit och inte är riktigt kry.

Nåväl - Blir avsläppt i Örebro efter långbilmil och min kära sambo har bokat tåg till mig.
Problemet är att det är fel på SJ:s bokningssystem, så jag får ingen mobilbiljett och stationen i Örebro är stängd. Fixar dock fram ett kvitto via SJ.se i mobilen. Hoppar på tåget i Örebro och det visar sig vara byte i Hallsberg.

Visar tågmästaren mitt kvitto i telefonen, som han inte accepterar då detta "ej är ett färdbevis".
Han ska ha mig att iaf betala resan mellan Örebro och Hallsberg.
Jag blir nu måttligt glad och ger han en hardang.

"-Aldrig", "-Jag har köpt en biljett av SJ och här är kvittot.", "-Jag kan inte rå för att systemet inte funkar". "-Vad ska du göra, handgripligen kasta av mig i Kumla."

Då ler snubben. "-Det är okej, men det här är inte S-Yeay utan Bergslaståg - Vi sköter saker lite bättre". "-Men du bör nog försöka få tag på en levande människa från S-Yeay annars kommer du inte få åka med X2000 eftersom du inte har giltig biljett". "-Tack" säger jag.

Snubben fortsätter. "-Jag ser att du kommer få vänta drygt en timme i Hallsberg innan Göteborgståget går, så du hinner säkert hitta någon från S-Yeay."

Idiot...tänker jag.

Väl i Hallsberg visar det sig att informationen är...ÖPPEN :-)
Får min riktiga billjett med orden "-Tur att du hämtade ut den - tåget är knökfullt". Toppen...

Har nu en hel timma över med pure magic joy.

Men till slut är jag i GÖTEBORG. Och tar en taxi till Landvetter....där jag har bilen stående...med en p-bot i rutan för att jag råkat ställa mig på korttidsparkeringen...

Det är inte alltid så glamouröst att vara jaktfilmare...